Jag glömde av mig.
Tänkte inte alls.
Eller.
Jag tänkte för mycket.
Glömde inte alls av mig.

Du ligger ner på marken och jag fortsätter att slå.
Sparka, trampa, stampa.
Dina njurar krossas, levern mosas och näsan spräks. Hjärtat blöder.

Ett vemod sprids inom mig men jag kan inte sluta. Det skriker inombords och jag vill bara springa därifrån.
Det går inte.
Mina ben går som på bensin, gaspedalen har fastnat och adrenalinet stiger. Det sprider sig genom mina vener och jag känner mig som stålmannen.
Fast ond.
Jävligt ond.
Okontrollerad men samtidigt har jag allt under kontroll.
Du börjar spotta blod och jag faller ner på knä.

Spår har ettrat sig fast i min hud. Gräver sig ner genom lagerna och tränger igenom blodkärlen. Sipprar runt tillsammans med den röda vätskan och smittar organ efter organ. Sakta drunknar jag i mig själv. Immunförsvaret ettras sönder och jag är kroniskt sjuk.
Sjuk av omvärlden.
Sjuk av tankar.
Sjuk av påverkan.
Sjuk av ord.
Smittad.
Jag är hivpositiv utan hiv.