Tårna kniper hårt om takets kant och kroppen svajar till av en plötslig vindpust.

Fingrarna dras genom det fettiga håret. Snoret sipprar ut från den rödsprängda näsan då de tunna hårstråna i de så kallade borrarna har fryst till is och hugger lätt mot huden. Du hackar tänder.

Tårarna forsar nedför dina nariga kinder och du kniper hårdare och hårdare med tårna.
Du vill inte falla. Du vill falla.
Den patetiska tonårsångesten sprider sig som en blixt inom dig. Bröstet blir tyngre och du känner hur du blir svimfärdig. Från aorta sprider sig paniken och sipprar ut genom blodkärlen och infekterar varenda cell.
Ögonen är stängda.
Du har stängt alla dörrar, blockerat dem och svalt nyckeln.
Dina händer skakar.

Du har aldrig trott på fenomenet kärlek.
Du har fnyst åt varenda kärlekspussande par som dykt upp om vårarna då det börjar knoppa på träden.
Du tillfredsställer dina behov med fysisk kontakt och skiter i om den andra personen ringer dig sjuttioelva gånger i veckan efter några engångsligg.
Du tror inte på fenomenet kärlek.
Du tror inte på den där bubblande känslan som ligger och jäser i magen, som till slut sprängs inom dig och sätter sig i varenda cell och por.
Sedan ligger du där, på det nyklippta gräset med fjärilar som flyger runt inom dig.
Och det där leendet som har ettrat sig fast, som inte går att sudda ut, sudda bort. Rastlösa fingrar och sprittlande känsla i kroppen. Den känsla som uppstår vid varje tanke, vid varje tanke om den där personen som bildat fjärilarna i magen.
Du tror inte på fenomenet kärlek.