Inget kan jämföras, förbättra, förstöra, förgöra som det.

Jag tror jag vet, du tror du vet, alla tror de vet, men ingen vet!
Det finns saker som man bara måste inse.
Lätt, svårt vem vet?
Att upptäcka sitt liv är ungefär lika svårt som att greppa universum.
Omöjligt att förstå förrän du är där du vill vara, eller tror dig vilja vara.
Men inte ens då vet du.

Men likväl, vad vet jag, vad lär man sig på fyra månader som försvunnit snabbare än man kan förstå, men på samma gång rört sig så långsamt att man hinner tänka igenom allt minst 59 gånger..

Troligen lär saknad oss något, något vi kan välja att ta till oss,
eller låta ruttna i vår själ, likt något äckligt som förgiftar oss, dödar oss.

Hög på smärta, trampad på, älskvärd ändå? Inuti, utanpå.
Fan för denna svarta ridå, jag hatar den, täcker in det jag älskar, det jag älskade, jag sliter bort den nu, jag förtjänar inte detta, varför skulle jag bli krossad?

Lurad av min intuition, in i en förödande situation.. Men tack för det, i en dröm var jag i alla fall älskad, eller var det en dröm?
Jag förstår fan så mycket mer nu, jag vet dock inte vad du eller någon tror, men jag vet att JAG bryr mig, om någons skratt, någons sorg, skuggan över marken,
solens ljus, stundens och lugnets njutning, ja om livet helt enkelt.

Jag älskar andra, jag älskar många, tinar mitt skal, förstår äntligen varför allt är så viktigt, varför jag är jag och du är du.

Jag lever, jag är nu. Var är du?