Sön 11/12 2000-2100


En timmes tingeltangelskrivning igen. Låt mig värma upp. Kast ut allt det onda ur mitt ansikte och låt mig minnas ett besök på Liseberg som ett fristående ögonblick av ljus. Vid is och stjärnmörker bortkollrad från allt som med den historiska verkligheten har att göra. Visst var det bra då? Tusen glittrande ljus i träden och glögg och skrikskobana och ändlöst samtal för undersöknings skull. För att lära känna. Visst var det bra? En fråga kastas ut och inte en jävel vet utom en. Men i världen räknas kanske inte sånt, inte sånt för mig. Nej din dumma gamle skogsarbetare. Alla änglar är inte för dig hur mycket du än vill.

Men även om det bara var än så lite. Mindre än ett frö man planterar om våren. Så var det väl ändå en äkta kontakt. För hon klädde av mig näst intill naken där på skridskobanan och var bra nära på att hitta ett litet fragment av hjärta där bakom gallret jag nu i och för sig är lika mån om att riva som hon kanske skulle kunna vara om jag fick forma världen till hur jag ville ha den.

Nej, ingenting att gnälla över. Du blev i alla fall en sparaperson, du skogsarbetare med socionomambitioner. Pojkar som du finns det gott om i vår herres hage och allt ni egentligen vill är att få knulla. Men det är ju inte sant för helvete! Det finns ju så mycket mer i en varelse än det som drar ner gylfen på dig. Kasta sönder det jävla glashuset och ta vara på det där som finns innanför. Som det där hjärtat du stoppar undan hela tiden. Och förstå. Människor har sitt liv och sina historier som du aldrig kommer att kunna skjuta undan. Lika stora streck, lika funktionslösa som dom du själv kladdar över minnesbanken med har även andra. Speciellt älvor som hon.

Så tillbaks till motorsågen igen. Tillbaks till äggmackor och fuktiga hanskar och den helt osannolika urkraften i lungorna. Att arbeta streck över sorgen är det ursinnigaste medicinen. Den som hjälper. Som gör skrivarfingrar till traktorfingrar och diktartankar till vädertankar. Och det är så jävla skönt! Det är så mycket man verkligen inte behöver. Man kan bedöva hela kroppen med arbete och trötthet så att man faktiskt slipper allt som har med tankarna att göra. Känslig. Ja men för helvete, Jag är ju en av alla de där killarna. Att nymfer klättrar in genom mina ögon och dessutom bländar med hjärtskärande själar är väl ingenting jag ska behöva motarbeta. Det tänker jag aldrig börja göra. Men gör det likväl.

Men så kommer då hela jävla verklighetskonkarongen släpande med sina yxor och krossar varje liten förhoppning lik förbannat. Ja. Du sa det. Allt är inte för dina smutsiga vedklyvarhänder att smutsa ner. Fatta det. Bortskämd, ja, men kanske. Och det skiter jag i. Precis allt ska tas ifrån mig ändå. Så varför skulle jag inte sträva mot horisonten. Precis som alla andra.

Ja precis så patetiskt är det. Man river sönder en fasad så lät mot människor man knappt känner och skapar stora moln av överdrift av varje liten stavelse eller andetags betoningar. För ingenting kan ju vara konkret. Det är som att Be Gud sitta vid sängkanten och sjunga Mors lilla olle för en om kvällen.. Nä precis det kommer aldrig hända. Lika lite som det händer att änglar ber om telefonnummer och faktiskt ringer.

Stoltheten lyser med sin frånvaro. Tänk att faktiskt kunna vara för stolt för att klistra fast det bästa av sin personlighet på de man möter. Att någon jävla gång inse att just det man vräker ut över massorna är det av ens personlighet som går sönder och försvinner i andras händer. Det finns en lycka i hemligheterna och i integriteten. Det finns en lycka i att vara orörd. Men det låter ju så jävla vidrigt.
Jag vill ju ge till andra det jag är. Utsätta reservoarerna för ökensolen och ge blanka fan i om någon dricker ur dem eller inte. Men det kommer du aldrig att kunna ge fan i din stackars skogsarbetare. Du törstar så jävla mycket efter kärlek så det är syn om dig. Kärlek? Jag ska snarare säga bekräftelse, eller rent ut av dyrkan. För smågudar går omkring i världen och du är en av dom. Du vet mycket väl hur även du planerade mordet på Gud och blev en av dom som tog hans plats. Och eftersom du aldrig kan bli vad du har mördat kommer du aldrig vara nöjd. Som om du inte skulle få kärlek… Du är så bortskämd att man kan spy över dig.

Bla bla bla

På det stora hela så klandrar jag dig inte, motorsågsman. Det finns faktiskt ganska få som verkligen har letat sig in där i gömslet bakom din kuk, och dom som har gjort det har du aldrig kunnat låta bli att släppa slöjorna för. Men alla är inte för dig att klyva känslor över. Du blev en sparaperson. Nöj dig för fan!
Nöj dig och låt världen ha sin gång. Nöj dig med vad du själv sparat. Och nöj dig med att solen lyser värme över dig varje dag du kommer ihåg att söka den.