Det är för mycket tanke och för lite flöde här. Det är rövarnas högtid i mina fingrar och jag vill ha riktiga tarmspräckardrömmar i natt. Varför ska det vara så svårt att spräcka mallarna som har blivigt till täta hinnor runt tankarna. Fortfarande kan man se och förundras, men det är allt för sällan man kan tänka och förundras. Jag vill skriva liknelser. Jag vill att hennes lust ska vara en brännande krukmakarugn och hans lust ska vara vågornas oupphörliga svall mot klipporna. Fågeln ska vara en av min fasters knypplade juldukar där den seglar över bergen. Ögon omkring mig skall vara mer än brunnar. De ska vara de cirkelrunda ljustunnlarna vid livets slut. De man färdas i när man dör.

Tillbaka till oss själva. Vår spegelbild finns där i slutet av tunneln, En bild i den rätta åldern, då man är mest lik sin odödliga själ.

Och så var det om det där med att födas. Från det åldrade, genom eonerna in i en ny kropp. Egentligen kan alla vara sin egen frälsare. Besegra döden är ingenting som är förbehållet en man.

Jag fryser. Det skär av köld och tröttheten trycker in genom porerna. Det är bäst att gömma alla öppningar under lager av filtar för att jag inte ska rinna ut genom mina porer. Hej vad det går då vargarna dansar på ditt lik som om det var lussekatterna från igår. Jag undrar om de vet om att de dansar på en ängels hud. Det är förbehållet vargar att känna till övergångarna mellan liven fullt ut.

Idag sågs en basfiolspelande fetlagd man komma dragande på en rosa husvagn genom Vasaparken. En kätting om hans midja gick till en ring kring halsen om en dansande björn som han var fruktansvärt mån om att sticka sitt huvud i gapet på. Gula och rödbruna löv singlade ner över hans positivspelande hustru som stod ensam efter att hennes man blitt huvudlös som så ofta förr. En underbar attraktion för alla BARN.

Kom och se kanonkungen som skjuter sitt hjärta i bitar varje gång en flicka frågar honom om världen. Han blir kär i alla, denna stackars man som aldrig kan ge någon något besked om någon väg alls överhuvudtaget för att han är döv. Här finns en dam med skägg och världens minsta man som står på händer och låter tigrarna hoppa över hans himmelslängtande hälar. Det finns en måne högt under tältduken med små hål i som blir som stjärnor då lite av dagsljuset sipprar in här och var. Månen sitter på en trappets högt upp under det mörkblå. Hon ler och svingar sig kraftfullt ner på ett hängande rep. Hon skruvar sig och voltar som flammorna kring ett brinnande bål. I cirkusmanegens mitt står en trollkarl och trollar fram glömda barnspråk ur sitt hat.

Men…

…men nej

Nej! är mitt svar till alla ni hästar och sjölejon. Vad har ni på mitt huvuds bakgårdar att göra ni avdankade väderspännare och efterdettingar. Dra med er cirkus till något litet fattigt barn som behöver er bättre. Mig har ni sårat tillräkligt genom att visa vad som skulle kunna finnas. Det jag aldrig kommer få. Jag vill inte höra era spådomar och ta emot era pappersskatter. Jag vill ha vita rena ark, rent från cirkusmanegedamm, hästskit och gråtande clowners intorkade svett. Allt det dråpliga är över. Ser ni inte att vi människor går mot slutet av den värld som är er. Fantasin rymmer inte er längre. Det finns andra världar än er nu. Så mycket större. Ert lilla cirkustält som knappt är större än mitt vardagsrum är ynkligt. Det finns en virtuell värld i huvudet på varje rikt barn nu. Konturskarpa detaljerade äventyr i lysande fyrkanter framför sofforna. Ni är ingenting. Skrällande simbaler från tider jag måhända är svag för. Det erkänner jag.

Men…

…men jo

Jo, Okej. Era svärdslukare och gummimän skyfflar fortfarande ihop det som ideligen rinner ur mig. Och fyller på fyller och fyller på med ljuvliga färger. Jag har slagit in presenter i guldpapper i dag för endast det bästa är gott nog. Ett plättjärn till Mamma, en liten glad clown till Syster. En färgglad trumma till Andreas. Natthimlens alla stjärnor till en flicka jag aldrig träffat och en längtan större än livet till kärleken,

Nu vill jag återigen ge mig av mot horisonten nu när allt som är kvar här under min filt är en våt liten fläck och mina kläder. Jag har droppat och blivigt borta och min skugga sörjer. Jag skrattar i min frånvaro och känner det som om jag skulle vilja gråta.