4 Februari

På vissa platser är kittet som fogar samman marken mycket åldrat. Man märker det på de lösa skärvorna och att marken här och var sviktar där man går. Det är lätt att bli sjösjuk och det bästa man kunde göra vore att lägga benen på ryggen och snabbt ta sig till ett ställe där marken bär igen.

Regn och vanmakt forsar ut över vackra mosaiker, det svämmar över och rinner undan i oregelbundet men alltid återkommande vågor. De underbara mosaikerna blir med tiden sköra och matta i färgerna. Här och var där våren av leda då och då hoppar över ett par år blir de svarta fläckarna av tomhet särdeles stora. Man får se upp med var man sätter fötterna. Det kan så lätt hända att man trampar fel och finner sig själv till midjan nedgången i en tomhetsvak.
Då är det för sent att försöka springa.

Vi sitter på en busshållplats
Hon pratar om den svenska ambassaden i Syrien.
Den brinner.

Dessa vakar mitt i den bortrinnande verkligheten är som kvicksand. Man kan fastna obönhörligt, och då känns det som om huden spricker sönder, precis som marken nyss gjort. Skärvorna av hudskal sugs in genom ihåligheten innanför och ut ur hålet under midjan där ens ben borde ha befunnit sig om de fortfarande existerade. Att ropa på hjälp går inte för att tunga och andra invärtes nödvändigheter har sköljts bort ur existensen.

Jag hatar när det händer. Hon pratar om att avbilda profeter. Jag hade hört om det på radio och just här och just nu är en vanlig busshållplats på en vanlig gata i en vanlig förort under en alldeles vanlig vecka då allt är som vanligt. Jag är inte ett dugg ensam eller så, men tyvärr och totalt frånvarande i denna människas intetsägande monolog om hur idiotiskt det är med religion sitter jag bunden i entoniga javisst och precis och åh fan. Det här samtalet är som en tråkig bok som man läser då man somnar och drömmer att man läser något mycket mer spännande och man vaknar och allt det spännande är borta och boken ligger uppslagen men oläst fast halvläst och man blir uppgiven för att hela jävla tentan bygger på just den boken.

Vi sitter på en busshållplats
Hon pratar om folksjälen i länder vars statsskick är diktaturer
Den brinner.

Det är så jävla typiskt.

Jag har sjunkit ner till midjan i asfalten och tittar längtansfullt upp mot den här människans mässande om något jag glömde bort innan hon hunnit säga någonting alls. Delar av min hud börjar spricka och ett myller av svarta streck tecknar ett hackigt mönster på min jacka. Skärvor börjar sugas in och bort. Efter en stund imploderar min kropp i en anspråkslös liten puff bredvid henne på bänken. Resterna av det jag varit blir till tillvarons nya kitt som förseglar den vak som slukat mig. Tillvaron är för tillfället tillrättalagd. Och under ett evighetslångt strax är jag blind och döv och lika overklig som en människa vars levnadsverk var bortglömt redan under forntiden.

Jag kan lova dig att nazisterna bränner moskéer i natt, säger hon, så lyckligt omedveten om min bortgång. Jag skriker i intigheten under marken. Men jag har ingen mun att skrika och gapa henne med. Förtvivlad ser jag upp på henne genom markens återigen tilltagande krackelering. Hon sitter där vid busshållplatsens så smärtsamma ovanför och talar rakt ut till Tomma luften. Jag ser henne genom hålen efter de bortfallande skärvorna. Tomma luften med anspråk om att vara jag nickar henne till svar och slänger in en tafatt kommentar om att även demokratier inhyser hetlevrade unga män.

Och hon svarar med det leende som är så utmejslat just för mig och ger Tomma luften en puss på kinden.

Jag upplever ett starkt ingenting och skriker bort i ånga.