Känner på hennes bröst som jag vet är falska, i köket som ligger i månsken med tillgjordhet. Där ögon talar klaustrofobiska, vilddjuret vaknar och känner väl sin kropp. I like who I like. Och spetälsk sjunger jag några gamla låtar på grund av att jag ligger i en sjungande låda, plötsligt kan jag inte sluta skratta, vilket artisteri. Det var tio år sedan.

Kom så in fönstervägen. Ger min själ till många samtidigt. Alla har grått hår och en kavalkad av spelkort över sina arma bröst som konfirmanden. Spenar. Alkoholen och asshole och Alice i Underlandet.

En bipolär, en döv intellektuell dvärgtax, kärlekstörstande arier i min famn. Så egoistisk. Jag skulle aldrig, och min personliga präst med sitt sällskap syskonband,  sina bacillusker vandrande en bit ifrån honom.

Sviskon spelar i plommonrocken på stereon. Stopen i årtionden att komma och gå, har sett flera stycken. Tredje part men första akt, rabblar samma näsvisa svar. Håller sig sjuklig genom diet och promenad. Och söker spänning. (Hon tackade nej, hennes spända svar var nekande men artigt).

Marken som en atlas. Vi känner varandra inne i pirogen, där finns en entrecote, lefvande lust, jag avlägger bikten. Jag har lekt med hennes stora eld, garlic apelsinjuice, kinuskisås till glass, trasig spagetti, det kallar vi när nattsömnen blir förstörd. Man får skylla sig själv, så är det ofta, mycket margarin och köttfärs i. Chilisås dåligt för ditt blod. Jag är den tjocke kocken som älskar livet. Och ser med ens en spegelbild så förvrängd, ser i skelettet detta ansikte...av konst.