Lakanen är svala, de mörka sammetsgardinerna är fördragna. TV: n står på och blir till ett dovt bakgrundsbrus. Mobilen ringer. Ignorera den och göm den under kudden så att de ilskna vibrationerna inte är hörbara. Hör hur dörren öppnas. Vänd dig om, där står mamma och jag är rädd för att världen ska hinna smita in genom dörren medan hon stänger den.
Hon sätter sig på sängkanten.
”Hur mår du?”
”Bra”, säger jag trött.
Jag tittar upp i mammas ansikte. Hon gråter. Jag blir förvånad. Varför gråter min mamma?
”Ibland blir jag bara så rädd… Jag tänker på dig hela tiden, och ibland tänker jag att det är försent. Ibland ger jag upp lite, men allting kommer att bli bra. Jag vill bara att du ska veta att allt kommer att lösa sig.”
Jag kramar mamma och även jag fäller några tårar. Mamma!
Jag säger att hon får krypa ner under täcket med mig om hon vill. Det vill hon och där ligger vi och leker ombytta roller. Jag tröstar mamma.
”Allt kommer att bli bra.”
”Jag vet”, ljuger jag. När mamma gråter får jag fysiskt ont.
”Ibland önskar jag att jag kunde ge dig all min kraft och styrka bara genom att göra såhär”, säger hon och kramar hårt min hand.