Jag stirrar ut mot havet

ett öppet hav utan land

solen seglar förbi på svävande moln

Tystnaden flyter samman

i varje andetag som går

medens det inre skriker högt

Jag försöker famna orden

men allt flyter bortom

och världen tycks se ut som igår

Hur är det möjligt ?

Nära vid havet, allt tycks så blått

och min värld har förändrats

utan svar

där vid havet, står jag kvar