Zach, skärp dig, sluta nu, du vet hur dåligt det här är, kom hem nu, kom hem med Don och krama mig hårt, låt mig inte vänta längre, du vet ju, jag kan inte vara här så länge utan er, vackraste Zacharias, kom hem, kom hem och fräls mig från ondo, kom hem så att jag kan få begrava mitt röda, skamligt skuldfyllda ansikte i Dons gråa päls.
Jag hulkar våldsamt och försöker gripa tag i träkojans plankgolv utan att lyckas. Paniken susar i mitt huvud, jag kan inte andas, vad har jag gjort?
Min vita klänning är inte vit längre, den är dränkt i blod och slamsor av inälvor, kanske även tårar, jag vet inte, är dom mina eller hennes? Jag minns inte. Jag försöker minnas, trevar i mitt huvud, men får enbart min egen dimmiga version på hur det nätta människokadavret hamnade där i gläntan med inälvorna utspridda i gräset med ojämna mellanrum.
Vad skulle Zacharias säga när han såg spåret av blod leda upp i träkojan? Fina, underbara Zacharias, min goda, fallna ängel från sjunde himlen, vad skulle han tro? Visst, självklart hade det hänt förut att röd, tjock vätska som smakar järn täckt hela vårt hem, vår träkoja, men aldrig någon annans blod, någon annans än mitt eget.
Jag sluter ögonen, försöker ta ett djupt andetag, och känner plötsligt hur bilderna våldsamt rammas upp på insidan av mitt ögonlock. Jag skriker, skriker i ångestfull vrede, skriker av smärtor när bilder från dagens äventyr blottas för mina icke seende ögon.

Jag sprang. Jag tror jag såg henne någonstans, hon jag letade efter, hon jag behövde. Blod måste flyta, det fanns inget annat, blod måste flyta. Det kunde ha varit mitt eget, men Zacharias blir så arg när det är så. Att det är mitt som flyter. "Hellre mitt", säger han då, men då är det min tur att inte hålla med. Så på det sättet förstår jag honom, att han blir arg.
Jag sprang. Träden rusade förbi mig, jag trodde nästan för ett ögonblick att det var dom som rörde sig, och inte jag. Jag kände hur min tunna, trasiga vita klänning fladdrade kring mina ben när jag hoppade över ruttnande stockar och mossiga stenar. Hon var där någonstans, jag visste det, hon som skulle få känna den rivande känslan i halsen när rösten inte räcker till.

Jag stannade. De meterlånga lavarna från de blågröna barrträden hängde ner som en halvgenomskinlig ridå mellan mig och den lilla gläntan. Och där fanns hon, människan. Hon som vågat sig för långt in i urskogen, hon som förvirrat sig kring osäkra områden. Eller kanske bara väntade på sina vänner som halkat efter, bara minuter ifrån en härlig picknick i den vackra gläntan tillsammans med dom hon älskade mest. Det skulle inte få ske. Blod måste flyta.
Jag skakade, Zacharias skulle bli arg på mig, men dolken låg som fastsvetsad i min hand. Jag kände det snirklade mönstret i skaftet mot den hårt slutna insidan av min hand. Sekunder senare tog jag ett steg genom lavridån, ljudlöst, likt den älva folk brukade beskriva vår sort, vår ras, som. Så fel dom hade. Om mig.
Jag rusade upp bakom henne, slängde armen runt hennes hals och drämde med all min kraft in dolken i magen på henne. Jag kunde känna varenda liten vibration i dolken, hur huden slets itu när den skarpa spetsen trängde in i det ömtåliga skinnet och spetsade de mjuka, ångande inälvorna, hur blodet snart rann ut genom det djupa såret, ner över mina händer. Det gurglande ljudet från hennes blodfyllda strupe som kippade efter luft trängde in i mina öron, musik för min själ. Desperat krängde hennes kalla fingrar sig fast vid min pulserande arm, försökte trevande få mig att släppa det bestämda greppet kring hennes hals. Jag kände ett brett hånflin växa i mitt ansikte, ett hysteriskt skratt som ekade mellan de höga barrträden, mitt eget skratt som, förtjust över hela situationen, släppte ut sig självt genom min torra sandpappersstrupe. Tårar formades i mina ögon, av glädje eller sorg, och hånflinet i mitt ansikte förblev brett och avslöjade mina huggtänder. Gurglande, bedjande, och panikslagna ljud undslapp blodet som gång på gång hostades upp ur flickans kvävande hals. Jag tog ett fastare tag kring henne.

Med en enda rörelse kastade jag ner människan på marken och svingade mig upp på henne så att jag grenslade hennes midja. Fortfarande med dolken fast i min hand höjde jag armen ovanför mitt huvud, skrek och skrattade i ren hysteri och njutning, och körde sedan in dolken i flickans bröstkorg. Hennes skräckslagna ögon svetsade sig fast på mitt blågråa ansikte, mina långa öron och mina vassa huggtänder. Stirra då, ville jag skrika, stirra och se vilken monstruös varelse som ödelägger ditt liv, stirra då!
Om och om igen höjde jag min skakande arm mot himlen, vrålade i ångestfylld bedrövelse och högg ner dolken i människans sargade kropp med all min resterande kraft.

Svetten gjorde, tillsammans med blodet och stänket från inälvorna, att min före detta vita klänning klibbade sig fast mot min kropp. Jag halvt kröp, halvt rullade av den numera stendöda kvinnokroppen som låg i ett blodbad av diverse vätskor. Jag andades tungt, jag måste tänka klart igen.

Jag såg de ångande tarmarna tillsammans med andra söndriga inre organ välla ut ur den uppskurna magen, och kände hur besten inom mig vaknade till liv. Jag krälade mig runt liket, drog in den frätande doften i lungorna och lät ett dovt, nästan morrande ljud slippa upp från mina stämband. Jag lade min ena hand på den ickepulserande halsen och såg hungrigt ner på den gråröda massan där under de brutna revbenen och de redan ruttnande skinnmassorna. Jag stack ner min andra hand bland inälvorna och rotade runt efter något att greppa tag i. Till slut får jag tag om den sladdriga, meterlånga magtarmen och sliter desperat ut den ur flickans döda kropp. Njure, lever och en lunga drogs med i mitt våldsamma sätt att hantera organet där jag satt ihopkrupen i fosterställning med den blodiga klänningen tätt klistrad mot kroppen. Med tarmen i båda händerna virade jag den ett par varv runt min kropp och placerade sedan den ömtåliga tarmvävnaden under min näsa och drog in den beska doften. Med ens pressade jag in mina huggtänder i det saftiga köttet och slöt mina ögon med ett stön av njutning. Jag lät tungan smaka den blodiga substansen och hela munnen fylldes av en järnaktig smaksensation.

Jag öppnar ögonen och slänger händerna våldsamt framför mitt ansikte, försöker desperat få bort de hemska bilderna min hjärna obarmhärtigt har bestämt sig för att spela upp framför mig. Jag andas skakigt, men jämnt, och söker med blicken runt om mig. Jag ser vår träkoja, ser våra gamla fotografier, ser den mörka himlen. Hur länge har jag suttit där egentligen, i fosterställning, omgiven av inälvor och blod, på golvet i vårt hem?
Dimman i mitt huvud tycks ha lättat en aning, jag tränger med lätthet undan surret i mitt huvud, kan tydligt se miljön runt omkring mig och jag kvävs inte av ett tryck över bröstet längre. Men jag skakar. Jag skakar och andas högljutt, flåsar, försöker få grepp om situationen, blir nästan som ett nyfött barn som just fått möta den nya, kalla, främmande världen.

Skall. Hundskall. En bekant melodi. Visslingar, travande tassar, ett lågt pojkskratt. Jag vågar inte riktigt förlora mig i det här nya, det kalla, främmande, men jag vet att något kommer. Jag vet inte varför, men jag vet att det är bra, det som kommer är bra. Jag ska inte dö.
Jag hör hur pojkskrattet tystnar och byts ut mot ett illa varslande andetag, som när någon drar efter andan efter att ha sett någon fruktansvärt, precis så lät det, som att nej, fan, här har det hänt något hemskt, helvete. Snabba fotsteg och plötsligt var pojken framme vid trädet, plötsligt var han på väg upp för repstegen med den gråa pälsbollen under armen och plötsligt står han där i all sin prakt. Jag ser upp på honom, och allt blev med ens klart. Där står han ju, min fina Zach, och där, under armen, har han vår fina Don.

Jag stirrar på det nätta pojkansiktet, de gröna ögonen och det svarta håret, de markerade kindbenen och han stod faktiskt där framför mig. Utan att jag hade märkt det hade den lilla varghunden slingrat sig loss från Zacharias grepp och stod nu där bredvid mig, buffar försiktigt in nosen under min arm och viftar frågande på svansen, hur mår du?
Jag nickar långsamt åt Don, lägger en skakande, blodig hand på hans rygg och känner de sträva hårstråna mot min handflata, känner tryggheten återvända. Jag sluter ögonen, lättad, och tappar all uppfattning om allt och känner hur jag faller mot golvet. Inget golv träffar mig. Bara en stark, skyddande famn och varma händer. Varma, trygga händer. Jag öppnar ögonen, ser upp på min Zacharias som nu stryker sina fingrar över min panna och skakar på huvudet; leende, men miserabel, han tycks fråga vad har du ställt till med egentligen? Jag låter ett försiktig leende leka lite i min mungipa, frågande.
Zach suckar djupt, som om han har hållit andan en längre tid, och sjunker plötsligt ihop över mig, fortfarande med min överkropp i sin famn. Han kramar mig hårt, beskyddande, morrar han?

– Jag älskar dig.