Ibland när jag känner hur mina väggar raserar och hela jag blottas för världen, och jag känner hur alla väntande spjut brutalt skjuts in i mitt väsen och hela min existens skakar som ett epileptiskt anfall. När hela min värld faller i bitar och mitt livsljus släcks ner; då brukar jag ta ett steg tillbaka.

Och bara..., andas.

Jag brukar stänga av, stänga ner, stänga ute.
Kaoset.
För jag får inte förlora mig själv.

När inget annat finns kvar, får jag inte förlora mig själv!

För, vänner, det finns alltid någon som står där bakom hörnet med en pistol i handen, och bara väntar på att få trycka ner en mot marken med hotet om att förgöra.
Men vad vi inte vet, är att pistolen är oladdad. Hotet står fast, men löftet är redan brutet från början.
Orden är tomma.

När någon reser sig över mig kan jag välja att antingen stanna där. Stanna i skräck och ångest, stanna i tårar och svarta hål.

Eller så kan jag växa mig hundra gånger större.

För vad som än händer måste jag kunna lita på mig själv. Jag måste kunna veta säkert att vad som än händer, så står jag fortfarande med huvudet högt och med sanningen i hela min kropp.

Jag måste veta att
jag
är

oövervinnerlig.