Jag glömmer gärna alla orden vi säger
lika gärna som jag glömmer bort alla världsliga grejer
Glömmer allting
Glömmer att andas
Glömmer för att komma en bit på vägen

En bit på vägen till evighet
en bit på vägen till skarpsynthet
och mina kala väggar
mina urlästa böcker och sönderlyssnade skivor kan inte ge mig något av det
som binder mig till någonting större än det här

Större än allt
är mindre än allt
är ingenting
som är allting

Lämna mig gärna bland torkade löv
som fallit i höstens brådska att ta plats igen
Låt mig förmulta och växa upp igen
stadigare och lite större än såhär

Ge mig ögon som kan se och en hals att skrika med
Ge mig kaffe och te och tomma burkar
Ge mig något som kan ruttna
Ge mig känslan som tar mig ifrån ett tyst liv

Ge mig tinnitus-musik
Ge mig någonting att springa till
Ge mig en väg eller ett ställe
utan namn eller plats
så att ingen kan hitta mig igen

Vissen, visst,
men väntandes
på en bättre tid

Så om dödens bringare
kan hitta mig här
om livets ljus tränger igenom
ska jag vika undan och springa
för den ständiga leken
är mitt primärbehov

Det är den ständiga leken med mig själv som driver mig ända hit