När man sitter på en buss, en spårvagn, ett tåg eller en bil. Eller då man bara yrar runt i stan,
utan att egentligen veta varför. Omgiven av människor.
Vid en översikt ser alla likadana ut, förutom kanske tjejen med det blåa håret och en ditmålad stjärna vid ögat. Men tittar man lite närmare ser man att alla inte är färglösa. Alla är så olika. Bakom varje frisyr vilar ett beslut, bakom varje par skor och klädesplagg vilar ett beslut. En uppfattning, en tanke. Kanske bara något så enkelt som en impuls, en vilja omöjlig att motstå.
Vad var det som fick dem att välja just det? Vad har format deras intressen och åsikter? Varför har inte alla samma intressen och åsikter? Är det hur vi har levt våra liv? Väljer man sådant själv? Vad är det som tvingar honom ut i kylan med en trasig filt och en flaska t-röd som enda värmekälla och sällskap? Varför börjar man knarka, skjuta sprutor och gift i sina vener? Varför börjar man våldta? Och hur hamnade hon bland tabletter och bältessängar?
Varför går inte alla in i väggen?
Varför föddes han till att bli kung?

Jag gör små historier. I mitt huvud skapar jag på en nanosekund ett livsverk åt var och en. Där har de sina föräldrar och släkt. Sina hemförhållanden, sitt yrke och utbildning. Sina vänner och relationer. Sin bakgrund, från första, ostadigt trevande steget till studentens lyckliga dagar. Allt skapar jag åt dem. Mina ovetande marionett-dockor. Jag håller i trådarna och jag får dem att dansa. Extastiskt. Tragiskt. Sorgset. Glatt, kärleksfullt och ensamt. Förhoppningar och drömmar och en plågsam död skapar jag. I min värld lever alla på gott och ont. Man kan inte heller ta en kaka och behålla den. Ödesdigra val och en oförmåga att andas när botten är nådd eller då himmelen blir vidrörd av iskalla händer. Jag sitter på en istron och lider med dem jag har sagt ska lida. För det är så det måste gå till. Så det måste vara. Om inte, vad är då meningen med livet? För om vi inte kan behålla kontrollen över något, låt oss då behålla den över våra sinnen och fantasier. För alla behöver något handfast.


Jag har min istron.