Här är det kalt - allt är svalt i normalt
utom tankar som malt slipat greppet för halt
för allt fundamentalt stundas krossas brutalt
Det har gått alltför långt för att tas rent verbalt

Dag och natt är ersatt allt är svart, hårt och platt
Lyckan är pantsatt mot skadeglatt skratt
Men nånstans vill jag tro att jag snart finner ro
Trots att mörkret tycks gro i vart hoppfyllda bo

Har samlat sekunder – små stunder av ljus
Som hamnat i mörkret och skapat ett brus
Som gjort vardagen grå - Fort blev jag likaså
Livet tycks gå fast man bara ser på

Nu står jag här gapande så naivt lapande
Ett efterapande meningslöst staplande
I nåt slags hopp om mitt eget skapande
Men händer blir kapade och ansikte skrapande

I backen – nålen i stacken
Är kniven i ryggen och skottet i nacken är tacken
Jag ska ändå dö som dom andra
Blottad och blek utan någon att klandra

Molnen hopar sig - vägen gropar sig
Löven faller och sinnet blir svalt
Huvudet sviker mig – benen viker sig
Är det ett kall eller vägen jag valt?

Min dröm om briljans är ej av relevans
För maskinens instans döms jag som utan chans
"Självdistans ur balans Glöm substans kom till sans
Och töm dig på allting som du trodde fanns"

Verkligheten jag skyr är så sjukt att jag spyr
Allt har gått över styr – nått den gräns då jag flyr
Till min obskyra värld där jag styr vart det bär
Och kan skapa min egen misär

Körd i botten med dumstrut på kalotten
Nertryckt och bruten - förskjuten – förtvivlad och fastgjuten
I en sluten normalspiral
Beslutar jag mig för att göra ett val

Min försoning, en kloning, omvärldens förskoning
och en hemlig boning för inre borttoning
Nu är jag overklig, osynlig, omärklig
Fullt normal, livet stal allt ur mitt skal

Som förbytt, jag är ingen på nytt,
Jag fullständigt kal, tom och naken och omänskligt sval
Neutral, Jag är ingens rival
Jag är universal , här är mitt livs final

Hoppas att alla trivs med mitt val
Glöden är släckt - varsågod ta mitt skal

Djupt därinne hör jag ett skall
Mitt känslokall
Hopp och drömmar - vilja bli kvitt
Känslokall mitt