Jag åt upp resterna av din kärleksförklaring härom dagen
maten du lagat

Jag idisslade orden du lämnat som dessert
försökte kännna smaken på min tunga

Den direkta sötman innehöll en eftersmak
den inte lika söt

Jag åts upp av tomheten orden lämnat
ändå fyllde dem hela mitt hem
med en doft av hopp och förtvivlan
samlat under mitt hems tak
men kunde inte känna samma sak
var hungrig efter en reaktion
men i tanken och hjärtat var jag tom

Du sade det vid spisen
medan aptiten retade oss
jag kände först wow
sen ville jag slita mig loss

Du och jag som talar samma språk
har ingen aning om vart historien slutar
vi kan inte komma överrens om var punkten ska vara
fram till dess låter vi vår dialog spinna vidare

Orden så träffsäkra
De skapar fyrverkerier i mitt intellekt
men aptiten efter en självklar känsla hemsöker mig

Jag kan inte svälja allt du har att erbjuda
kanske i små portioner
Det enda jag verkligen vågar frossa i
är dina ord

Kanske leder de oss fram till en punkt
där vi båda kan se meningen med allt detta