I mediebruset dränks och förträngs det goda. Krig och våld, mord, bedrägeri, övergrepp, ostyrig ungdom - och som grädde på moset de djävla kändisarnas glassmetiga liv - detta är vad som dyngas ut över oss vanliga människor. Som regel.

Och vem bryr sig då om motormekanikern, han som i sin overall inhandlar prylar till inombordare i båttillbehörsaffär'n i en frusen februari. Jag står där bredvid vid disken, har blivit serverad mitt, och hör honom tala om sina barn med den kvinnliga expediten.

"Den äldsta, hon är tretton år, och egentligen ganska hopplös. Lealös och bara kritisk. Den yngsta är sex och inne i stort trots. Så det är lite av kamp hemma just nu. Men när de bråkar för mycket, retar jag dom lite grand och då kan de inte låta bli att skratta!" säger han och samlar ihop sina saker och gör sig beredd att gå.
"Men", tillägger han som avsked till den charmanta expediten, "jag älskar mina barn. Jag älskar dom!"
Blinkar, vinkar och försvinner ut ur butiken.