nu så,

det rinner gift nerför väggarna nu

stanken pressar mig ner på knä
mina ben är till sist brutna
av alla nattliga strider

på andra sidan mummlar spöken
hjälper till att minnas
att livet är ett pågående avsked

och jag har längtan av rymdlika mått
bultandes in i märgen
det klappar högre
än mitt hjärta
ljudligare än skrålet från trafiken
utanför förhänget är allt utan vidd

mitt svalj är skavt av vrål från krigen
sönderknullat av era löften
och spräcks allteftersom

varje dag förlorar jag oskulden
varje stöt gör gapet större

min hjärna tappar blod
för allt som gått förlorat
somnar in med de monotona slagen
den eviga rotationen från jorden
och grannarnas vilsna brus

ingen känner infektionen som trycker genom listerna


men nu så,


här krälar vi
vålnader och jag
jämrandes på parkettgolvet
för ett slagsmål om luftrummet
men kan inte gråta

våra ögon är i bitar
inåtvända inför nya världsdelar
som jag en gång kartlade

de förgyllda fälten vittrar itu
solen filtreras till svart ondska genom mina persienner
strimmlas till hån
mina porer suger upp smutsen

jag greppar djupet
dyker ner i toalettsitsen
kastar upp frätande klumpar av mitt väsen
spyr ut gudjäveln

när skalvet stegrar, eskalerar
försöker jag hålla en vass tråd av eld
knyter en falsk klenod kring min hals
så att mina orörliga fötter får dingla

gnyr deras språk så avtorkat av pervers intalan
att sära sig inför svekfull förtröstan
låta dom vårdlöst dunka in mitt kranium
och fyllas till bredden som ett luder

men jag är tom nu
besegrad
beväpnad med endast tanken att

ingen annan förstår att månen smälter

dess sjukdom rinner uppåt väggarna nu