När jag föddes
lärde jag mig att se människor i ögonen
Nu
har jag lärt mig att se bort

"Men se på mig då, är det verkligen skönt?"
En blick säger mer än bara sex
och från alla blickar ifrån alla vinklar
är hon på flykt från kärleken
och lukten av hans svett

Tittar upp i taket
ligger där stel
och svävar luftballong
räknar stjärnor vid lampans glitter
Alis volat propriis (hon flyger med egna vingar)

[viskas] "Jag är egentligen en vetenskapskvinna
med för stora glasögon
som försöker förstå den här världen
och varför den aldrig varit min"

Vinmun och nattliga lekkamrater
Snusspår och fylle-Happy Meal
kompenseras med deras bankkonton
ibland sprängfyllda med miljoner
liksom deras lemmar

Där
ihopringlade
tröstande
ni vet sådär "inget förevigt
men man kan låtsas en stund"
i ett möte
där hon blir the conquest; ett mount everest
Där alla tappar bort sig
i villvarelsen
att de redan hittat toppen

Vi kan snacka fitt och- kukspråket
och knulla för borttappade tonårsår
Min kropp är ett sandslott
som man får röra men inte känna
Försiktigt med elektriciteten
våga. inte. komma. närmre.

För du -vem du nu än är den här gången-
och jag -vem jag nu än egentligen är-
rör oss utanför kärlekens spektrum
utanför målet på kartan
spelar roller som älskandes
Fröken Julie blandat med våldsporr
ett ack för horisontella tårar
som landar på andras kinder

Det är väl det här som de kallar för konst
Det som egentligen är det vi redan visste
när vi föddes; hur man ser en människa i ögonen
Är sedan vad vi letar efter hela livet
vad vi i rollspelskonsten försöker hitta tillbaka till

Och mina taggar är rakt ut
när de stryker mig i håret
jag ser rakt igenom materian
när deras ögon möter mina
Jag har byggt ett sandslott
som rivs och monteras för ett ögonblick

Tomheten känns större
i vår gemensamma kropp
och jag ser att i svagt ljus blir skuggorna längre
Jag minns inte om vi brottas eller smälter

Jag vet vad du gör
det är många saker man varje dag rör
men aldrig känner
Röra, men inte känna
Kanske är jag kvicksand?

Jag är så rädd
för i några nanosekunder
är
det
på
riktigt

så jag blundar
och räknar bokstäverna i våra namn
medan sandslottet byggs
och rasas

Men jag vet att jag inte är mer än en kropp att använda
Alla tar
och går sin väg

De inser aldrig att jag kvävs av att finnas till
kvävs av deras stötar och grin
Av deras tydliga konflikt som är mer synlig än min
att få komma in
att få komma
och samtidigt få komma in

Fast jag är inte här
De tror att någonting annat inte är lika skönt
som en kvinnas särade ben
För ingenting finns här
Hur ska man då kunna hämta något mer

Den senaste gången såg hans ögon så grönblåa ut och hans andedräkt var så ljuvlig att jag nästan kräktes för att få slippa
Och fast han frustar rätt intill mig, i mig
och jag gör hål i hans rygg med lösa naglar som går sönder
har min mun till hans förfogande
hör han mig inte skrika

"Snälla hjälp mig
Ta dina andetag och gör dem till mina
jag vill bara andas så nära jag kan
för jag överlever i doften av din näsa och mun
om det är kvävas jag ska så kväv
Rädda mig från den här bottenlösa avgrunden
ta mig ut på de förgyllda fälten
kyss mig fri
Om det är rädsla så skräm ihjäl den här cancern
om det är trängdhet jag farar så träng; träng dig på tills jag inte längre kan se bort från det du har i blicken
Jag vill att det ska bli det enda jag vet
Riv mitt sandslott, blås sanden till dina stränder
Gör mig på riktigt"

Men ingen når eller ser eller hör eller vill
Det dunkar någonstans långt borta
hårdare än vad du stöter
Men du känner väl ingenting
för i mig har det varit alltför tomt
alltför länge

När jag föddes
lärde jag mig att se människor i ögonen
jag lärde mig hur man längtar hem
Nu har jag lärt mig att se bort
och jag kan inte se tillbaka
Att vara på flykt
är det enda hem jag har

Hjälp. Jag vet inte hur man längtar hem