Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Besök min hemsida för att se fler bilder och läsa fler texter: ceciliajensgard.com


Rita Timid

Hon vill så gärna få vara med på dansen. Osäkerheten bultar i halsgropen. Hennes klänningar är för stora och alldeles för präktiga i färg och mönster. Om hon bara kunde smälta in i mängden. Vara sådär... elegant. Få känna sig som en riktig dam.

"Strunt!" Hon suckar våldsamt åt sin egen naivitet.

Spegelbilden iakttar henne. Födelsemärket gäckar hennes rougebeströdda ansikte. Vad trodde hon att den där hatten och de där lockarna kunde kompensera för? Vilket åtlöje!

"Kan du inte bara försvinna härifrån? Det finns ingen plats för dig här! DU TAR FÖR MYCKET PLATS!"

Hennes skratt är för gällt dånande och kommer utan tvivel med jämna mellanrum tysta ner sällskapet och de kommer att gemensamt kasta henne granskande och kritiska blickar. Sen så kommer de att viska och fnittra med sina bordskamrater om att hennes lår är för tilltryckta mot varandra att man kan nästan tro att de har grott ihop sig. Och sen gör de sig lustiga över hennes längd och brister ut i glädjetjut och försöker låtsas som att de gnäggar åt något annat.

Fast i slutändan gör det ju inget. Vem ska försvara Rita? Det är väl inte så farligt om de gör sig muntra på hennes bekostnad, hon ska bara vara glad över att hon fått en inbjudan över huvudtaget.

Obehaget blir med ens ännu mer påtaglig och förvandlas till skräck som får Rita att stelna. Men så måste det ju ligga till! Någonting har blivit fel, inbjudan har hamnat fel! Hon har säkert blivit förväxlad med någon annan!

Hon ser i sitt inre öga hur någon av servitörerna vänligt men bestämt viskar till henne att hon genast måste lämna tillställningen. Någonting har naturligtvis gått galet med inbjudningsposten. De börjar tisslas och tasslas och pekas på Rita som generat lägger ner skeden på assietten. Hon ser hur hon blir blossande röd om kinderna och försöker hålla tårarna tillbaka.

Deras tankar bränner glödande in i henne.

"Inte ska du komma här och äta upp vår paté och dricka dig slut på vår dyra konjak i tron om att du får vara med. I tron om att du är en av oss!"

Sedan skulle ytterligare några blickar hugga fast i hennes skepnad som diskret försöker resa sig upp men med sin stora kroppshydda råkar förflytta bordet högljutt någon meter av den drastiska rörelsen. Rita tappar sin väska i golvet och lägger handen i en tårta som en annan servitör just rullar förbi på ett bord. Och alla har det gott åt åsynen av ett borttappat och otvivelaktigt förvirrat fruntimmer som nästan fastnade i stolen när hon reste sig på grund av sin stora bakdel. Någon ropar att hon inte ska äta mer tårta och då flabbar alla utan någon som helst blygsam artighet.

Herrarna brummar förnöjsamt med ciggarrer i munnen och deras älskarinnor slänger sitt ena ben i luften för att de är så roade. "Hur kom den där in i våra finrum?"

Tänk om det hela slutar i en sådan katastrof? Hopplösheten svämmar över Rita. Det är bara att tacka nej. Det finns fortfarande tid. Bättre det än att skämma ut sig bland så viktiga och högt kultiverade kretsar. Det vore närmare sagt oansvarigt att närvara. För hennes egen skull, menar hon.

"Så får det bli, jag säger att jag råkat på influensan och så stannar jag hemma och ingen kommer till skada, särskilt inte jag."

Tryggheten sveper över henne liksom en stark sängfösare. Men i periferin ser hon eskapismens lockande bilder. Hon sveps med i dimman.

"Tänk om," tänker Rita. Tänk om hon hade flera friare efter sig som de nätta kvinnorna hon dyrkade på håll hade. Och tänk om hon kunde välja och vraka på inbjudningar och alltid få vara kalasets mittpunkt. De där retliga rösterna skulle förvandlas till högaktningsfulla massor som bönade och bad om att hon skulle komma till deras lilla gemak och skåla för allt möjligt roligt. "Vi skulle få det så förnöjsamt om Rita kom till festligheten," skulle de säga. Och de skulle jubla när hon steg in i de stora salarna av glans och ståt. "Hon är så belevad och vacker! Vacker likt en svan. Hurra för Madame Rita!"

Och hon skulle få höra de där magiska orden varje kväll. "Får jag lov?"

Hon ser honom. En kort kavaljer med precisionsförfinad mustasch och finstrykta skjortärmar. Hur han ser på henne med hänförd beundran. Åh! Rita dansar med honom hela kvällen. Äntligen har de hittat varandra. Dagarna blir likt en romantisk matiné sprudlad av rosor och ljuva ord. De skulle gifta sig i Paris. Skaffa två begåvade fagra barn och allt skulle vara väl. Han skulle jobba som direktör för ett förstklassigt modemagasin och hon, ja hon skulle spendera dagarna med att skriva kärleksromaner och som var så eftertraktade att det behövdes tryckas nya varje månad. Hon skulle bli fotad i sina nya dyra utstyrslar och dricka champagne till kvällsmaten!

Rita vaknar ur dagdrömmen och slås av tystnaden. Hennes häftiga andning blir lugnare när rummets stillhet och hennes ensamhet tar över.

En fågel landar på fönsterkarmen utanför hennes sovrum. En grå och sliten statsduva. Den pockar lite framför sig. Den letar sig omkring för att se om det finns någonting att hämta innan den sträcker ut sina vingar, fångar in luften under dem och makabert slår sig iväg mot nya höjder. Utan en tanke på att den lämnar Rita där. Rädd och vacklande.

Hon står kvar i sitt rum. Med spegeln framför sig. Med en klump i magen och en saknad i hjärtat. En vacker dag skulle hon säkert också få gå på dansen, javisst. Och hon skulle få vara så lycklig. Rita Timid.




Prosa (Kortnovell) av veritaserum
Läst 471 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-05-09 12:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

veritaserum
veritaserum