Vid fjortontiden skriade räven - eller snarast skällde den - från Valön. Jag är ute och jobbar ved. Reser på mig, stannar upp i arbetet, lyssnar och ler igenkännande.
Det är sannerligen ett suggestivt läte, detta, känt genom alla sekler i generationer på landsbygden, från Hedenhös tills nu.
Ett lätt snöfall börjar driva in från sydost. Det gör utsikten suddig, men det hindrar inte räven. Han låter sin röst: "Här är jag. Var är du? Vill du ha mig?" säger han. Ett vårbudskap.

Men i min tanke undgår jag inte en ödslighetskänsla, som inte har med rävskallets akustiska karaktär att göra. Jag bara tänker, att snart vet inte vår befolkning längre någonting om sån't här.
Skall rävlåten bevaras i människors sinnevärld, får det väl bli som en ovanligt häftig ringsignal i mobilofån. Eller möjligen som staffage till nattliga scener i någon brittisk deckarserie.
Tänker jag.