Det är sommar och jag är timvikarie på äldreboendet.
Jag har blivit åldringsberoende som Agda brukar säga.
Jag jobbar jämt. Jag lär känna de boende.
Jag lär känna de där människorna som ska kallas kollegor, därför att det låter så vuxet och förnuftigt.
Jag lär mig vilka kollegor jag ska hålla mig undan ifrån.
Vissa kvällar är mindre bra. Jag har svårt att förstå spelet vi människor använder oss av för att passa in i något slags uppdiktat socialt spel i kampen att vara anpassade och omtyckta. Vi är väldigt anpassade.
Men ändå inte särskilt omtyckta.

Jag är inte omtyckt av Gisela.
Hon är en lång smal rynkig kvinna som ser ut att ha sina bästa och värsta år bakom sig. Hon har jobbat länge i huset. Hon vill veta vad allt och alla gör. Jag vet inte om det beror på rädsla eller mod.
Det mesta handlar nog om rädsla. Men det är svårt att föreställa sig Gisela som en rädd person.
Hon är barsk och när man pratar med henne är det svårt att veta om hon gör narr av en eller försöker vara trevlig.
Jag kan inte lita på henne. Det känner jag. Men eftersom jag vill bli omtyckt på mitt nya jobb försöker jag verkligen att vara trevlig.
Jag frågar om hennes barnbarn, hur hennes helg har varit, och har mer än en gång berättat hur fin hon ser ut i sitt torra fula nyblekta hår.

När jag senare på kvällen går in och kämpar med Thor, en herre med trind mage och långa ben, måste jag be Gisela om hjälp då jag helt själv omöjligen klarar av att vända på Thor i sängen. Hans två meter och dryga hundratjugo kilo är numret för stort.
Gisela kommer in för att hjälpa mig, med en suck ordnar hon fram sin vanliga ”då var det dags igen” blick.

Hon drar tag i farbrorn och beklagar sig över att han inte hjälper till ett dugg och hur tjock och stor han är. Sedan tystnar hon för en stund och lämnar rummet efter att vi har utfört arbetet. Jag tänder läslampan vid sängen, lägger undan kläderna, knyter ihop påsen med bajs och tar bort glasögon och hörapparat och säger god natt sov så gott med en lätt kindpuss till Thor innan jag går ut.

När jag är på väg mot tvätten hör jag hur Gisela pratar med Anna. Hennes röst är dov och upprörd och mellan orden suckas det. Jag stannar upp ett slag utanför Vladislavs dörr, och får en obehaglig känsla i magen. Är det mig dom pratar om? Vad har jag gjort för fel? Har jag glömt bort någonting?
Sedan skyndar jag vidare och tänker att jag inte ska vara så paranoid. Allting handlar ju faktiskt inte om mig. Men när jag senare tänker tillbaka på orden Gisela sa, blir det mer och mer klart att det är mig hon pratat om.


”Och så kommer jag in, och så har hon inte ens bytt blöjan på Thor! Va? Ja jag undrar vilka de anställer nu för tiden, jag blir så trött på alltihop!”


Livet är någonting som händer
medan vi sitter och funderar
över vad det är vi ska göra med
våra liv

Livet är en gestalt som står
mitt framför våra ögon
viftar med armarna och skriker
"Här är jag!"
medan vi blundar och tänker
"Här finns ingenting."

Livet har en vän vi ofta försöker
skydda det ifrån
nämligen Döden


Jag kommer hem sent på kvällen och har ångest.
Jag funderar och undrar vad det är jag vill och vad den här människan som ska föreställa mig är på väg.