vi stormar förbi
gömmer oss innanför
solida väggar,

som om
luft vore farligt
som om livet vore av ondo


men under ansiktsryckningar
och väl dolda ticks går inget
längre att dölja, varje gång
du vänder blick, faller jag

även om jag knappt andas
och mina väggar är solida

skrubbar jag åter och åter
min själ mot den svartaste avgrund