Jag önskar att jag vågade väcka hela mitt väsen till liv. Men det är bara en tanke i ett överfullt vardagsliv som strålar ångest och smärta, stunder av lycka finns ju också. Som då jag och Vispen hittade 5 gram röka under ett gammalt cafébord på Söder. Mycket kan man säga om söder, men några större kostymnissar vandrar inte där.

Vi rökte långsamt medan vi skådade ett 40-tal nazister liggandes på marken. Batonger och slag, mot kroppar. Någon vrålade Sieg Heil . Slaget hördes extra högt i min inrökta skalle inbillade jag mig , fnissandes. Vispen höll inte med, hon ansåg att det var ett "jävla liv, hela skiten" Hon snackar ofta om höns och frihet. Som att dessa två hör ihop. Kacklande höns? Hon är fan inte klok. Jag tänker att det blir så när livet i betongen är allt vi har.

Betongen

Vi lever under och ovanför , sidledes och underledes av och med varandra. Dina tankar äter min själ trots att vi aldrig ens hälsat. Mitt sinne går ej att täppa till jag är en svamp. Eller så är det det förbannade gräset som gjort mig nipprig. Feta fläckar runt dörrens titthål. Jag vet ju att "någon" är ute efter mig. Svårt att sätta fingret på vem . Det är ju det som gör mig så jävla nipprig.

Men det är svårt att vara galen i en galen värld.