När mor dog insåg jag att tystnad kan vara evigt
Samtidigt växte barnet inom mig upp
Det har alltid varit så, att de fått trampa, går in med lera
Lämnar fläckar, sin skit i varje hörn

Dessa som på stående fot avger löften om kärlek och en välsignelse
påstår de sig vara, vad annars?
De talar stort om sig själva och deras fantastiska välvilja

Men när mor dog kom tystnaden
Hon visar mig utan ord vilka ni stora glupska kravmärkta varelser
är, egentligen.

Som grånanade skimmer över Stockholms stad

Det är ensamheten i tvåsamhet när den fredagsskaver som bäst
Det är fruktan som darrar till när behov inte tillgodoses
Det är livet som sakta rinner ut ur mig,
precis så som det gjorde för dig

Du är bara här därför att jag tillät det