Vem är du att avgöra mitt sätt att vara
mitt sätt att leva?
Hur kan du sitta där på din höga tron
och döma mig?

Allt som jag gjort har jag gjort för dig,
och du klagar på mig?
jag försökte leva upp till dina standarskrav
för hur livet ska vara
det är ditt liv med, inte bara mitt
så döm inte mig
för vad du har gjort mig till.

Du är jag och jag är du
och det kommer aldrig att ta slut
två personer i samma kropp
kan det fungera i längen när vi ser på världen på olika sätt

du är rationell och klok och intelligent
men jag är originell och destruktiv och jag ser ner på dig

för du trampas på och andetagen är för nära
ingenting du gör är rätt ditt patetiska svin
borde du inte göra någonting som är lika perfekt som du?
Du är galen ibland dårar och jag är den kloka här
jag stal äpplet som Eva gav till Adam i eden.
Så jag har rätten att styra över dig.

Men ingen borde styra över mig
jag är stolt och självständig,
och inte alls så svag som du säger.
Du viskar gift i mitt öra om hur värdelös jag är
men jag tränger undan din röst och lyssnar på min egen
för jag är jag och du är du
någon måste undan för att den andra ska överleva

Vi hade bara oturen att falla i samma äpple du och jag
så nära men så långt borta
är du alltid närvarande,
och dömer mig?
Det är du, som skapat alla regler för mig.
Du kan inte döma mig?

Och ändå sitter du där,
och tror att du,
av alla varelser,
kan döma mig?
Eller har du egentligen dömt dig själv?

Är du missnöjd över sättet du skapade mig?