jag älskar att vara på hemmaplan
och jag hatar det för att allting
påminner mig om dig

hur vi åkte alldeles för fort i din bil
vissa alldeles för sena kvällar
hur vi sjöng påhittade sånger
när solen gick ner bakom horisonten

när minnen man gömt bakom annat skrot
letar sig fram och springer kapplöpning
mot mig själv och välmåendet
och jag undkommer mig själv
precis på gränsen varje gång

när tankarna tänker för mycket
för mitt eget bästa önskar jag
att jag inte var mig själv
(som om allting skulle bli mycket bättre då)

hemma är där hjärtat bor

varför är det då så konstigt att man
längtar bort från allting ibland?