smattret med karaktären som gör
att man aldrig någonsin kan ta fel
på att det är ett höstregn som tagit
fart bakom nedrullade persienner,
hörs lagom högt för att det ska väcka
en sliten och bakfull själ under
lite för röriga sängkläder.

(fyra fötter sammanflätade till ett)

en gäspning från det att en t-shirt träs
över en naken överkropp för att bli klar
för att förbereda första kaffet för helgen.

(inte ensam den här gången)

och jag rår inte för det.
öppnar balkongdörren medan en
mer än välkommen nattgäst
ligger kvar sovandes i sängyran.
känner den svala luften som omringar bara ben
i höstbegynnelsen och regndropparna
som smeker ljummen nyligen omtyckt hud.

ögonblicksiakttagelsen.
två regndroppar lagom nära varandra
för att se nästintill kärleksfulla ut.
den första glider iväg över balkongräcket
medan den andra
följer efter hack i häl för att inte komma
alltför långt efter vad den trånar efter.
och då händer det.
det oväntade.
och den första regndroppen har knappt hunnit hoppa
ner mot en avgrund två våningar mot marken
förrän dess följeslagare utan ett uns
tvivel hoppar efter sin älskade för att gå
samma öde till mötes.
enbart för att få vara tillsammans.
smälta ihop till något större än att vara ensam.
en romans, en kärlekssaga på en minut
på en balkong en gråmulen lördagsförmiddag.
mummel och ett rop som återkallar till nuet
kräver uppmärksamhet och som genom
ett trollslag blir vardagsmagin bruten.
för något som för en gång skull är ännu bättre.
jag är behövd.
Du.
Är.
Här.