De kollade på mig annorlunda. Deras blickar grävde sig in i min kropp och hade hullingar i sig som gjorde att de stannade kvar. Jag gick igenom en hel korridor och genom ett klassrum för att sätta mig längst ner i hörnet.

Deras blickar följde mig.

Jag kunde inte bestämma ifall de kollade på mig med hat i blicken eller äckel. Och jag kunde inte säga att de var rädda för mig... de bara undvek mig samtidigt som de stirrade. De som förut satt bredvid mig i klassrummet sitter nu två meter ifrån.

Och det sårade mig.

Om det inte varit för den elaka texten på mitt skåp skulle jag nog inte ens kunna ana vad det var för fel på alla. Kanske hade jag trott att det hade gått ett löjligt rykte om att jag hade en dödlig smittsam sjukdom. Men så var det ju inte. Jag visste... Någon hade sett till att jag fått reda på det.

"Gå Och Dö Bögjävel"

Jag vet inte hur de fick reda på det... jag hade inbillat mig att jag varit diskret och att ingen ens misstänkte mig. Men jag hade fel. Det om något var ju tydligt. Så medan jag försökte hålla tårarna tillbaka tog jag fram mitt sudd och försökte ta bort texten.

Det var tusch.

Jag undrade ifall jag vågade att fråga vaktmästaren efter tvål och vatten... men då kollade jag på texten igen och svalde hårt. Förtvivlat rotade jag i mitt skåp tills jag hittade något som var värt mer än guld. Åtminstone för mig i det ögonblicket. Det var också en tuschpenna och med den skulle jag sudda över deras elaka ord.

Jag orkade inte vara positiv och rita något

Istället gjorde jag hela mitt skåp svart. Eleverna omkring mig stirrade på mig som om jag gått och blivit galen men jag såg dem inte. Allt jag såg var hur texten krympte och krympte tills jag slutligen inte såg den längre. Jag kastade tillbaka pennan i mitt skåp och tog mina böcker. Jag slängde igen skåpet och undvek att kolla på den svarta ytan.

Sedan gick jag genom Walk of Shame

för att komma till klassrummet... Och deras blickar följde mig. Jag satte mig på min plats och lade mina böcker på bordet medan jag undvek att kolla upp. Den första in ringningen hördes och det började strömma in folk. De stirrade på mig och jag kunde inte låta bli att undra ifall alla visste.

Men så läraren kom in och stirrade tveksamt på mig.

Jag svalde min suck och mina tårar medan jag undrade när de första glåporden skulle börja hagla. Är det nu på lektionstid eller på håltimman? Är det på väg till skolan eller på väg hem? Eller ska de vara civiliserade och acceptera mig som den jag är... tveksamt då jag kände mina klasskamrater. Det var dem som var anledningen till att jag grävde mig in i garderoben och kramade min mammas Prada väska.

En lapp landade på mina böcker.

Jag vågade knappt röra vid den... för jag var rädd för att det skulle vara en fortsättning på det som tidigare stod på mitt skåp. Men jag lyckades samla mod och var beslutsam för att öppna lappen, läsa meddelandet och vara totalt oberörd för dess innehåll.

Men jag misslyckades...

Jag stirrade, gapade och kunde faktiskt inte riktigt tro mina ögon. "Välkommen till UGM, Underground Gay Movement. Var stark. Var stolt. Var bög." Vad tusan är det för ett meddelande!? Jag kollade upp för första gången och såg mig omkring. Men så fort jag försökte möta blickarna på mina klasskamrater kollade de undan. Bortsett från två personer.

Klassens Clown och Läraren

De mötte min blick och försökte sig på att blicka. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Inte för ett ögonblick kunde jag tro att någon av dem var som jag. Det kändes inte rätt... utan mer som ett skämt. Men ändå var det ingen som höll sig för skratt, vilket det brukar vara när någon försöker lura någon. Min klass var totalt värdelösa skådespelare.

Men det betyder att det inte är ett skämt.

Lektionen tog slut men jag hade inte lyssnat för första gången i mitt akademiska liv. Jag stirrade på lappen i min hand och på de som hade mött min blick. Sedan satt jag mest i chock fram till det att Klassens Clown ställde sig framför min bänk och stirrade ned på mig och log snett.

"Du tror oss alltså inte?"

Jag skakade på huvudet och hoppades att jag inte förolämpade dem. Men han bara log och nickade i sin tur på huvudet. "Ärligt talat, jag skulle inte tro mig själv. Men UGM finns på riktigt så sant som schack klubben!" Jag stirrade tveksamt på honom och log svagt. "Samma schack klubb som lades ner förra hösten?" frågade jag och han tryckte lite på axlarna. "Du förstår vad jag menar..." Han tog tag i min krage och drog mig närmare och kysste mig på munnen.

"...Du är inte ensam..."