Varför kom du hit, irrade dig i skogen
min stackars ros?
Ensam i stenluckan
förskönar du sjöstranden i ödemark.
Du inrotade bland
getpors och odon.

En gång gick jag förbi dig,
beundrade din seghet.
Från år till år
förskönade du min strandstigs kant.
Först var du bara en enda knopp,
men snart en förtjusande, ljusröd ros,
min lilla knopp, snut!

Jag ville plocka dig,
föra dig med mig ,
men jag nändes ej.
Ändock du var ensam,
var du tilltalande på sjöstranden
min stackars ros.
Jag bevarade dig i mitt minne.

Numera återkommer jag till dig,
men jag går mera sällan förbi dig.
I min själ lever din varma glöd.
Jag kan inte glömma dig,
min lilla kära ros, stackars ros,
jag kunde snyfta av glädje
för din skönhets skull!