En gång vandrade jag ensam
i den tysta skogen
när jag plötsligt blev skrämd.

Hela ståten stod stilla där.
Jag hade redan en längre tid
väntat att möta den.
Den stod alldeles orörlig.
Dess små sensibla näsborrar
var vidöppna.
Den nosade mot främmande.
Bruna ögon stirrade,
små örsnibbar stod upp, tog emot
hörselförnimmelser.

Liksom en vålnad bakom ett årtusende
tycktes den vara i gossens minne,
jag träffade skogens krönta huvud
för första gången i fri natur!

Skogens konung var själv i vildmarken
och luffade.
Den blev också skrämd! Vem är där?
Jag väntade inte att möta honom.
Vilken främmande varelse här i skogen!

Är den ofarlig? Jag måste se upp, akta mig.
Bättre skutta snabbt bort, försvinna
i urskogens gömslen.

Ung björkskogs kvistar brytes,
småskog, granar, snår böjes
för skogens konung.

Det råder igen en tystnad i skogen.
Alla får luffa i friden