Promenerar med tårarna flytande över kinden
Ser sällan var fötterna går
Följer känslan av den smekande vinden
Bort från asfaltens dårhus

Sorgens tystnad avbryts av ett skrik
Så hjärtskärande högt och isande nära
bakom mig är varelsen bekant, hon är mig så lik
Undviker hennes sargade kropp, rusar bort

På kant med skogens bryn och äng
Snubblar och förflyttar mig förgäves
Faller sedan uppgiven ned i dess terräng
gråter tyst och illavarslande

Så vore allt stilla av naturens prakt
bara flickan gråter sin förlust
och kryper sedan utan någon självförakt
med jord och smuts omkring sig

Sitter sedan dödligt stilla och stel
Skriker sedan, gång på gång på gång
Dess skrik är bara vanvettigt fel
Ett skrik av dödens närmande

Dessa unga kroppar och dess svaga sans
Kroppen kvar på asfalt, själen gråtandes i brynet
Dess vandring är en sista dans
för att färdas vidare, till ingenting alls...