Vi gick i samma skola.
Vi blev barndomskamrater.
Jon hade en syster.
Hon var äldre än Jon och hette Ilona.
Ilona hade en katta. Den tyckte inte om mig.
Jon var en stackare, någorlunda osäker och ensam.
Han var handikappad. Han stammade.
Trots detta var vi
goda kompisar, två bästa vänner.

Vi lekte, vi intresserade oss
för mångfaldiga saker.
Vi gjorde allt vad smågossar gör.
Vi var scouter, vi idkade sport, deltog i läger
på vintern och på sommaren.
Vi åkte skidor, cyklade, simmade,
spelade olika slags bollspel.
Vår vänskap var stark och durabel.

Jon besökte min sommarstuga.
Vi narrade abborrar med mask, rodde,
fiskade med drag.
Vi beundrade myrstackar och myrornas bestyr
på deras långa stigar med bördor större än dem själva.
Om kvällarna viskade vi smågossarnas hemligheter och
sög Jons hämtade karameller tills tröttheten vann
och vi insomnade.

Åren gick. Våra öden skiljde oss åt. Kontakterna blev färre.
Vänskapen kvarstod.

Jag besökte åren därefter kyrkogården en gång.
Är det sant till min förvåning, vilade Jon redan där?
Jag hade inte hört. Jag visste inte.

Kära barndomsminnen återkallades i minnet.
Jag fick höra.
Han hade gjort sin egen lösning för egen hand
länge sen. Men varför?