Om jag träffar Jan Söderlind måste jag vara så infernaliskt oförberedd. Så späckad av förvåning. Men det gick ju bra. Visst gick det bra, o ja visst, men jag åldras under hans ögon. Blir äldre än honom. Hur kan sånt ske? Hur kan man åldras ifatt någon? Åldras förbi någon? Sin gamla klassföreståndare?! Igår tog jag ut riffen till Schools Out och Children of the Revolution. Det var aslätt. Satt liksom i ryggmärgsbråcket. Jag blev ledsen av att göra det. Ensam bland grabbens gitarrer. Ledsen över dom 34 år som gått sedan sist. Ledsen över det stolpskott jag blev. Just vid dom där små satans sorgerna är det speciellt givande att ha en nyfunnen relation med Jesus. Gud är en gemenskap. Tre som är en. Tungan är liksom flådd och allt smakar liksom härskna rabarber liksom eller nån annan skit. Beskt och surt ända ner i vrångstrupen. Just det uttrycket: vrångstrupen. Wrong, som i fel. Jävla antiepileptika. Båda sorterna. Jävla antidepressiva. Båda sorterna. Vilken pillerbög jag blev. Sånt skulle också kunna göra mig ledsen. Om det inte var så att det var dom som hindrade den pissljumma typen av sentimental äckelledsnad. Jag förbannar den dag jag föddes. Jag förbannar den dag som ska se mig dö. Jag förbannar alla dagar dem emellan, som den här dagjäveln med sina nerver hängande som Josephine Bakers banankjol darrande utanpå kroppen. O Lord vad jag älskar. Det primära. Allt annat är sekunda.