Min mor.
Kär. Öm. Barnets bästa vän.
Älskade. Skyddade, bevarade, fyllde alla mina behov
utan knot. Tack min kära mor!
Vid hennes dödsbädd: " Om jag har varit dig för sträng
i din uppfostran, framför jag min ursäkt, jag var tvungen
att göra det, du som ett mönster för dina bröder!"
Jag svarade. Jag vet att du gjorde det av kärlek du får förlåtelse.

Mormor, min"babuska".
Jag saknar dig. Du var en härlig mumi. Du lagade
världens bästa te och smörgåsar! Jag måste avstå dig
alldeles för tidigt. Jag var bara åtta.

Syster
Livet unnade mig ej glädjen att ha en syster. Hon var efter
mig på kommande. Hon kom inte. Hon tillintetgjordes
vid en onödig oturs olycka. Jag har saknat henne.
Allt kan man inte ha.

Min första tös
mötte jag på min hemgård. Jag var fyra år. Hon hette Tuula.
Hennes familj bodde som grannar till oss.
På gården lekte vi hem- och läkarlekar. Självklart! Min pappa
var läkare.
På Tuulas vind höll vi barnkalas med saft och småbröd.
Vi spelade en tragedi som slutade lyckligt. Hon spelade ägarinnan
och jag spelade en snäll Nalle-björn. Nöjena tog slut just när de
hade börjat. Min familj flyttadde bort.
Vänskapen dog inte. Vi träffades av en slump, lyckträff
i en lycklig olycka tjugo år senare i bergen i Schweiz.
En ny period började i vår vänskap!

Min ögonfröjd
På andra skolklassen var jag förtjust i Kerstin. Hon var en blåblodig
flicka med fläta. Jag stirrade på hennes flätor med karminröda rosetter och
hennes gråblåa ögon. Jag ville följa henne hem från skolan .
Jag var blyg och följde henne på litet avstånd. Jag var förtrollad,
men hon inte alls. Förtjusningen falnade. Vi var båda nio år.

Första förälskelsen
Jag blev förälskad ganska tidigt. Jag älskade henne i hemlighet.
Jag följde henne hem från skolan varje dag. Hon promenerade.
Jag cyklade sakta vid henne. Hennes skolväska hängde på styrsstången.
Åren gick. I tonåren sällskapade vi en längre tid.
Vi lärde oss dansa tillsammans. Vi var med i nöjessysslor.
Vi åkte skridsko, gick på bio och satt i biosalens mörker hand i hand!
På 1950-talet var allt oskyldigt, ah så menlöst. Jag var djupt förtjust,
hjärtskärande.
Tuulikki var min klasskamrat. Mörkt hår. Leende läppar. Gladlynt, livfull, skrattande. Sällskapandet fortsatte en viss tid.
Vi skiljdes som goda vänner. Våra öden ledde oss åt olika håll och studier.
Hon följde i mitt minne som en av mitt livs vackra perioder.
Vi har mötts då och då på våra gamla dagar vid en kopp kaffe tillsammans.
Nu ler vi roade åt skoltider.
Då förtiden var vi femton år, nu sjuttio.

Studentskor
Under åren som student träffade jag några studentskor. Irja, Elisabet,
Birgitta och Eva, var och en i sin tur och jag, ville vi förbättra lite världen,
ibland samt diskutera med varandra om livet framför oss och livsvärden,
njuta av studentlivets frihet och stundom mellan föreläsningarna gå ut
för att festa. Det var inte vanligt att gå ensam till studentkårens högtider.
Högtider med middag och dans förutsatte att kavaljeren hade en dam.
Umgängets mål var dels att sällskapa dels börja vänja sig vid fullvuxnas
värld, samhället och dess regler, vanor och traditioner.

Mitt öde
hette Ulla. Jag träffade henne första gången i nattåget som körde
studentfolk till sportlov och skidresa i Lappland.
Det blev början för min kärlekshistoria och snart för äktenskap, en fem
decennier lång, härlig heldagsarbete, entreprenad. Det föll tungt,
gav ingen frid, pinade dag och natt, liksom ett gift, en drog endast kan
göra. Då är ditt liv för en längre eller kortade tid i en förtvivlans kaos.
När iver, ömhet, kärlek flammar upp finns ingen retur till det förra.
Hängivelsens tag håller. Så föds en trogen livskamratskap.
Hon blev mor till våra två barn. Vi fick leva ett underbart och rikt liv.
Till min största bedrövelse insjuknade hon ganska ung,
endast drygt sextio år gammal.
Hon lever. Hon är inte förkastad eller övergiven, men hon lever
i sin egen okända, för oss obegripliga värld.
Hon är inte mera hemma hos mig. Hon skall leva sina sista år
i vårdhemmet. Det finns knappast ord att beskriva denna olycka.
Jag har gråtit så länge och mycket att mina tårar har sinat ut.

Svärmor
Det sägs att svärmor kan bli en förskräcklig historia.
Det stämde inte för min del. Jag hade aldrig något krångel eller dilemmor
med henne. Det berodde på oss båda. Vi respekterade alltid varandra.
Kanske berodde det dels även på faktum att hon bodde långt borta
alla dessa år i något annat land än min familj.
Hon hade en konstnärlig och känslosam karaktär. Jag fick regelbundet njuta av hennes färgrika rapporter i brevform.

Min dotter
Hanna föddes som ett önskat barn och hon är förstfödd, drygt sex år
äldre än hennes bror. Hanna är född av våra gemensamma gener.
Ibland känns det att hon liknar mig i många avseenden.
Hon är en ensamstående och djurälskare som underhåller tre hästar
och tre hundar, ett stall och ett egnahemshus. I hennes fullvuxna ålder
har det inte alltid varit lätt att komma överens med henne. Hon är inte
elak. Hon är kär, älsklig, hjälpsam och trogen. Vi tillbringade i hennes
barndom och ungdom en minnesrik, gemensam period utomlands
nära varandra.

Mina olyckssystrar,
tröstarinnor är få. Jag kunde vara fullt ensam, men jag är inte
alldeles ensam.
Det finns många liknande människoöden och det finns tröst för dem.
Jag planerade aldrig hur länge jag ville leva.
Men nu kan jag konstatera att jag levde redan mycket längre
än jag nånsin kunde inbilla mig.
En tröstarinna är en själsfrände. Hon är nära dig fysiskt och själsligt.
Först nu har jag lagt märke till att också på äldre dagar finns mycket
känslor och förnimmelser. Jag kom aldrig att tänka på dem,
då jag inte kunde tro att leva så länge.
Mina egna mål och strävanden var i underkant. 72 - år gammal
är jag allt oftare överraskad!

Svärdotter
Jag har ingen svärdotter. En förlovad kandidat har jag.
Sonhustrun är för mig ännu ett oskrivet blad. Jag känner ingen ängslan!

Tant
Jag hade en tant. Hon hette Alma.
Hon var icke en faster icke en moster, men hon var farmors syster.
Hon var vår besökande trotjänarinna. Hon var ogift, troende,
håret i knut, om halsen spetskrage. Hon föddes anno dazumal.
Pappa niade sin tant, pappas mors syster.
Var så god tant Alma! Maten är serverad!