Jag är stark,
det har jag alltid vetat.
Men styrka tar en bara såpass långt,
det som återstår är söndervrak,
om man inte har mod
och det har inte jag.

Mitt mod tog slut för länge sen
mellan tålamod och kamp
tog modet slut
för att ersättas av rädsla
och gråt.

Man kan bara klara så mycket
utan att tappa något på vägen
gå vilse och förlora spåret
tappa vägen och modet
med bara styrka kommer man inte långt.

Man har förmågan att slåss
men inte modet att slå tillbaka
när livet inte går som planerat
Vända andra kinden till
det gör ont
att bli slagen
och veta
att man kunde ha slått tillbaka,
men inte gjorde det,

bara för att modet dog ut.