Föreställer mig vårens ankomst på hösten.
Oktober, vårens första månad!
Tillsluter mina ögon,
försöker förnimma vårtecknen i slutet av oktober
urskiljer på nakna kvistar små, blyga bladknoppar,
de ber om ursäkt för sin existens nu,
lyssnar på svaga ljud som hörs underifrån mullen,
trots hotande kölden, jobbar organismerna,
höstens färgrika lövkompost
förmultnar till fruktbart växtunderlag,
vitsippornas kommande humus.

Drömmer i mars, kryssar äkta, reella vårtecknen,
upptäcker marsmånadens snöfria, bara fläckar i skogen,
ser inte mera röda och gula löv falla i stormen
men en droppe växer redan på kalla nätter,
den växer med huvudet nedåt,
droppande smältvatten, en istapp!
Solen värmer snön på eftermiddagen, vatten på snödrivor,
kölden fryser igen det på natten, i ottan skare på snön,
den låter bära!

Jag föddes en gång om våren i slutet av mars.
I livet betyder varje vår ett år mera i ålder.
Noterar igen en gång mera rynkor på min panna,
tittar i spegeln, ser mera silverhår på mina tinningar
berör handryggen, hudet är vekt, var en gång elastiskt,
nu blott som renskrapat, glättat skinn, pergamentet.
Åldrandet känns tokroligt!
Våren lindrar mina små smärtor.
Drar en lättnadens suck!
Vårens ökande ljus, grönska och ömhet tröstar.