Ni vet nu att Slite är obehagligt om kvällarna.
Det bor stora barn där.
Barn som är obehagliga.
Barn som vållar obehag.
Starkt obehag.
Dom gör saker.
Fasta saker.
Lösa saker.
När upphör ett barn?
Ett barn?
När blir ett barn en vuxen?
Vad ska vi göra.
Med dom som rör sig i gränserna?
Dom stora barnen.
Stora killar.
Stora tjejer.
Med varandra.
Hela tiden.
Om sig.
Kring sig.
Överallt.
Överallt är dom.
I hela Slite.
Med omnejd.
Och det är mycket mer än man tror.
Det är stort.
Dom rör sig i oerhörda cirklar.
Inåt inåt.
Långsamt närmar dom sig det inre av samhället.
Men vi vågar inte.
Vi är inte tillräckliga fast vi är fler.
Än dom stora barnen.
Vi vet inte hur dom ska hanteras.
Inte hur slipstenar ska dras.
Vi vet inte vad vi ska säga till dom.
Eller hur vi ska säga något.
Vi talar kort sagt olika språk.
Vi har våra begränsningar.
Macken öppnar redan klockan sju.
Då är dom ju inne.
Då kan vi smida.
Ränker.
Meningslösa ränker.
En sa skjut sönder en fordon.
Visa lite takter.
Lite ruter.
Lite jävlar anamma.
Vissa höll med.
Men bara när dom sover.
Barnen.
Ungdomarna.
Där emellan.
Det blev bara skit av allt ihop.
Varför skulle just det sägas?
Detta klockslag?
Denna mack?
Som om macken hade med tiden att göra.
Fast det bara är det att den öppnar då.
Alla kan väl tiden.
Om man inte är imbecill.
Om man inte är ofärdig.
Kretin.
Vi tänkte att vi kanske skulle flytta.
I alla fall.
Jag menar vad är Slite egentligen?
En sjutusan till grop.
Flytta till vad?
Hemse?
Klintehamn?
Kanske rent av till Visby?
Gud förbjude.
Där finns det ju till och med förorter.
Där finns säkert såna stora barn också.
Ungdomar.
Spåren.
Överallt.
Mopeder.
Ölburkar.
Sladdspår.
Kaviteter.
Rostfärgade novemberlöv.
Bromsmediciner.