sommarens sista ros har gnistrande frostiga konturer
och försöker blidka mitt vemod som är betydligt tyngre
än min jazziga dialekt

jag ritar glada bilder under blinda ögonlock
och skriver sagor utan slut som ingen förstår

det pågår hela tiden medan vi är

men ibland tänker jag på döden
och att alla sånger ändå har sitt slut
att svikna löften faktiskt bara existerar om vi vill det

det finns ett förklaring på andra sidan allting

och det var länge sedan du log nu