jag trodde, att om jag kunde trycka ihop dig på
papper, så skulle du inte längre finnas inom mig och
hota mig till livet.

sen jag blev lycklig har jag förnekat din existens.
sen jag såg något annat i livet än du har jag gjort dig
till ett bortglömt minne.

jag stötte bort dig från mitt inre, gav plats åt en
ljusare historia. jag stötte bort dig från mitt inre,
det var bäst så.

jag vann tävlingen du skapade åt oss, jag vann ditt
spel, fast jag tävlade aldrig. jag vann allt och nu står
du med ingenting, och jag står med allt, utan dig.

jag skrev mina sista ord till dig, för, det känns så,
länge sen. jag placerade alla tankar jag ville stöta
bort från mig själv hos dig. du förtjänade det
mörkret, jag vet det.

ingen har sårat mig som du. jag har aldrig låtit någon
spotta på mig så många gånger som du. någonstans
fann jag trots allting styrkan att lämna dig tillslut,
det var bäst så.

jag har stött bort dig från mitt inre, begravt
historian om dig, stött bort dig från mig.

jag intalade änglar som inte finns att intala mig att
du inte är mänsklig, du är inte mänsklig. ingen har
sårat mig som du.

sen jag insåg vad du är har jag förträngt dig, glömt
dig. det gjorde mig lycklig. han gjorde mig lycklig.

så varför sitter jag ihopkrupen här, i en hög, och
skriver, pånytt, om dig. varför har du inte lämnat
mig.

varför vill jag ännu gripa tag i dig, skaka dig och
skrika tills du hör. skrika tills du lyssnar, varför.

varför
övergav du mig, varför övergav du oss.

varför
var jag inte tillräckligt viktig för dig.

varför
kunde du inte kämpa för mig.

varför
gjorde du såhär.

varför
sårade du mig så.

och varför
finns du fortfarande inom mig och hotar mig till
livet.