Frosten bränner likt tusen nålar
i mitt ansikte av mjukaste väv.
Där i evighetens kalla skugga
bortom förnuft och förståelse.

Ögon som blickar mot horisonten
söker tröst i skönheten som naturen ger.
Önskar sig bortom den dalande solen
hungrar efter närhet i den kallaste av vintrar.

Mitt första andetag i världen
sedan dess har jag alltid älskat dig.
Där bakom lager av rädsla
brinner jag fortfarande för dig.