jag kommer ihåg ett huvud som dunkades mot ett element och jag sprang, fick höra att jag skulle dra. Men jag skrek nej men sen så sprang jag. Gråtandes sprang jag därifrån, jag var bara 9 år. 10 år senare och jag känner inte längre dig men jag lider med alla som haft det värre än mig.
Lider med alla som lider som jag också för jag har lidit fyfan vad jag har lidit också och det har inte varit rättvist mot mig eller mot någon annan heller. Så jag lider. Men inte för min skull. Inte för eran skull. Inte för någons skull. Jag lider bara- det finns inga ord. Jag bara... önskar att jag kan göra något. Just nu gör det bara ont, det värker i mina leder, det värker i mitt hjärta.

Vad ska man göra, vad ska man tänka, vad ska man höra när världen faller isär, trasas sönder, går isär på mitten och allt faller neråt så jävla hårt. Mot marken, mot elementet, mot kudden som inte var så mjuk som man trodde utan hård. Hård som en jävla fucking sten. Men kuddar ska vara mjuka så varför blir kudden plötsligt hård som stenen som ligger på marken.

Jag lider med jorden som fått utstå så mycket. Jesus som bara hängde där och led tortyrens plågor. Det var synd om Jesus. Lika synd om Jesus som det är om oss. Men han dog för våra synders skull. Var det inte så det var? Att han skulle rädda oss från våra synder, hjälpa oss.
Varför Jesus, varför offrade du dig när du visste vad som komma skulle?
Allt detta.
Jag vill inte ha det mer.
Hör du det, Gud?
JAG VILL INTE HA DET MER.