Det finns inga gator kvar
inga fötter att gå med
stegen saknas dig
luften gör ont att andas
ser du mig?
ser du mig inte?


du har ingen gata kvar
du trodde gatan var din
att du hade ditt kvarter kvar
men det var det som hade dig
det höll dig kvar alldeles för länge
för att drömmen skulle bli sann


men det största misstaget var att tro att det redan
var försent, eller kanske
att fortfarande tro det
att du är lämnad
fastän det är du, som för länge sedan
gav upp dig själv


du dricker ditt kaffe
ensamfika kallar du det
du bjuder dig själv på en kaka
nästa kaka tar du bara
det finns ingen som kan säga emot
ändå..


”Där våra svarta floder rinner
under berg av tungsinthet
till oss som aldrig vinner
vi som bara slet och slet”
den dikten betyder ingenting längre
självklarheter brukar sällan det