Solemna
sorgtvagna ansikten
klargjorda i ett litet
stearinljus sken
vid ljusbäraren


två familjer
vandrar igenom
sorgens dag för dag
och nyss förlidna natt
jag ser dem, tårarna deras
nödgar mina egna


osökt tänjer
sig obekväm fråga
in i tankens minfält
'vem tänder ett ljus för mig?'
'vem talar äntligen, nästan bara,
väl om mig?
'vem kommer ihåg att skratta
vid tanken på den glädje
jag trots allt berett


och än mer
vem lyser upp min tid
medan jag kan höra klockans slag
vem skjuter upp mörkret
med sitt ljusa leende
vem talar till mig
medan jag 'ännu hör'


'ännu hör' till
de otända ljusens människor
ännu finns
bland dem som
tänder ljus åt andra.