Den dagen då jag förstod hur allt var. Då jag insåg att allt egentligen är värdelöst. Den dagen, den minuten, den sekunden. Just då, upptäckte jag en ny känsla. Det var som ett tryck över bröstet som vägrade släppa. Det var då allt började. Jag var 13 år gammal och visste att allt var meningslöst. Jag ville försvinna, men ändå inte. Jag ville leva. Det var hemskt att leva, samtidigt som det var så jävla kul. Jag sket i allt jag visste och ignorerade alla idiotiskt tankar. Det gick ett tag. Jag hade roligt. Sen brast det.

Idag känner jag samma känsla som jag bekantade mig med som 13åring. Den sliter upp mitt bröst och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill springa ifrån det. Bara fly från alla problem, som man kunde göra när man var yngre. Men jag vet mer nu än jag visste då. Jag vet att flykten inte hjälper till att lösa problemen, utan bara gör det värre. Jag ska inte längre blunda. Jag ska se. Jag ska lösa allt, vad som än krävs. Jag vill inte känna det här längre.