Jag har aldrig lyssnat på låttexter, för ord berör inte.
Och det som berör har jag försökt släcka.
Alla känslor som bubblat inom mig, har jag försökt glömma.
Jag har skapat ett känslokallt monster av mig själv.

Det fanns så mycket jag ville ha sagt, men det var aldrig någon som lyssnade.
Kanske missuppfattade jag något på vägen, men jag kände mig ointressant.
Jag höll tyst istället för att synas och kröp in i mig själv.
Jag hittade känslor jag inte visste fanns och ströp dem.

Kanske var det kraven som var för stora, ja kanske var det mig det var fel på.
Men jag har aldrig skyllt mina problem på mig själv.
Det är alltid er andra det är fel på.
Kanske, ja kanske börjar jag nu inse hur allt ligger till.