Ihopvävda bitar
skapade till ett fragment av ett minne
man glömt och gömt undan.

Ord som aldrig blev sagda,
gärningar som aldrig blir ogjorda,
rädslan för fördömande.
Att andas är att röra vid det orörbara
ta till sig det oförlåtliga
röra vid en evighet.

Glömska är flyktigt när svaren sitter på din kropp
Frågor utan svar
och skammen över att leva kvar.
En sargad kropp
speglar en sargad själ
en skam för alla att se
har du någonsin varit så utlämnad som du är nu?

Ihopvävda bitar
en trasmatta på ett smutsigt golv,
var du någonsin hel?

Ensamhet är svårast när man är ensam
I sig själv är man svagast
taggarna innåt och natten tar aldrig slut.
Varför vara hel,
när randigt är fint att vara
ihopvävda bitar,
"Ursäkta mig, en trasmatta ska vara lappad och skuren",
Känslan av panik
men det är inte modernt.

Visa upp din skam
Trasmatta, Trasmatta på golvet där
säg mig vem som fulast i världen är?
Vi kommer att trampa på dig och skratta
Har du någonsin varit så utlämnad som du är nu?