Jag vaknar en tisdag utan trosor och med blöta innerlår och det känns som att ha asfalterad hud, händer av sten, saxar till nyckelben. Du ligger bredvid på min randiga madrass och täcket har kasat ner till knävecken. Varje andetag ekar mellan väggarna. Ditt hår är som ett fågelbo, jag vill nästla mig in, vira dina mörka lockar om min kropp.



När vi sitter lutade mot källarväggen säger du att du blöder från insidan, bär din skuggas vikt i hälarna. Jag vet inte vad jag ska svara och nickar fast jag inte förstår vad du pratar om. Försöker möta din blick utan att vika undan. Du har gråtit färgen ur dina ögon för länge sedan.



Mamma säger att jag har cement i hjärtat, det är därför det sjunker ner i maggropen och förblir ointagligt. Om jag kunde skulle jag låna dina ögon för det är så förbannat svårt att förstå sig på dig / de rykande skotthålen i dina irisar / dina mjuka händers doft.



Bilradion brusar och din röst är hundra mil bort, jag tänker på filmen där en man med fingrar som stjälkar röker vid ett café i Paris. Han hade skäggstubb och när han blundade slöt världen sina ögon med honom. Hans franska brytning fick mig att inse att din är på låtsas.



En lördagkväll hittar jag dig i städskrubben med huvudet i händerna och kinderna randade av tårar och klumpig mascara. Jag slår dig i ansiktet utan att tänka efter för jag är så jävla trött på dina ledsna blickar, dina skakande axlar, jordbävningen under dina fötter. När du rest dig upp och torkat bort mascaran under ögonen frågar jag om du vill ha mjölk i kaffet eller bara socker.



När jag var barn brukade jag ligga under min säng och titta upp på sängfjädrarna. Det var som att ligga raklång under en mönstrad himmel. Du och jag kryper in under din säng ibland och ligger tillsammans på golvet med händerna sammanflätade och blickar upp på din randiga madrass. Då frågar du ofta om jag älskar dig och jag säger att det gör jag väl. Kramar din svettglittrande hand, känner cementhjärtat dunka i knäskålarna.