Jag var 9 små år då jag slutade vara rädd för mörkret, för, mörker är bara brist på ljus, och ljus hade jag i överflöd.

Jag var 9 små år då lamporna började slockna, en efter en slocknade lamporna och kvar stod jag i mörkret som jag inte längre var rädd för.
Mörker är bara brist på ljus.

Jag var 9 små år då lamporna slocknat helt, och jag var utlämnad till bristen på ljus. Mörkret var bara en illusion och mitt i illusionen fann jag en kniv att försvara mig med mot det som inte fanns, för mörker är bara brist på ljus.

Jag var 10 små år då jag insåg att jag i mitt mörker höll i en kniv, och chockad över upptäckten släppte jag den med spetsen neråt. Den fastnade i en sten knuten till mitt bröst. Jag kunde inte plocka upp den igen, för mörker är bara brist på ljus.

Jag var 10 små år då stenen sjönk in i mitt bröst, och kniven följde med, stack med allt den hade. Lämnade mig med bilder av lämlästade lik men det kunde jag inte se för alla lampor hade redan slocknat och det var nog lika bra det.
Mörker är bara brist på ljus.

Jag var 11 små år då jag insåg att jag inte hade något att vara rädd för. Att kniven i hjärtat sätter små spår som inte går att undgå, men ingenting att vara rädd för hade jag. Mörker är bara brist på ljus.

Jag var 12 små år då flagnor av kniven lossade och släppte ifrån sig små spjut som jag kastade på min kropp och alla släckta lampor som egentligen var tända för mörker finns inte.
Mörker är bara brist på ljus.

Nu är jag 20 små år och jag är täckt av sår, blåmärken och skrapsår efter alla år famlandes i mörkret. 20 små år och jag har lärt mig att jag behöver inte vara rädd för mörkret, men mörkret gör ont.
Men jag är inte rädd för smärta nu.

Det är bara brist på ljus.