Orden räcker inte längre till
blir bara upprepningar
klyschor, högtravande meningar
och generaliseringar

bilder som framträder i min hjärna
och sen sakta rinner ur mina ögon
tårar som absorberas av min hud
och fastnar någonstans där inuti

människor som vänder ryggen till vart jag än går
mitt mörker är nu så uppenbart
det rinner, rinner, rinner
nerför mitt ansikte

de hade rätt
där på något vis
att jag inte är någonting alls
och inte ens kan bevärdigas med en blick

de var sanningsenliga
när de sparkade, sparkade ut min självkänsla
och mosade den med sina skor
det var jag värd

och det bara sipprar ut ur mig
jag kan inte längre dölja det
ligger på ytan
kan inte andas utan att svärtan kommer ut

hatet är en egen levande kraft
som förgör mig inifrån
jag kan inte frigöra mig
kan inte komma loss

snälla, snälla
släpp greppet nu
jag mäktar inte med mer
kan inte leva mitt liv på detta vis

och orden tar snart slut