Jag minns nervositeten inför spektaklet, hur jag kände mig nervös inför en publik, även om det inte syntes...

Tiden rann iväg och plötsligt sà var det dags att kliva upp pà scenen, men det var inte jag som klev upp pà scenen...

Det var nàgot som släppte dà jag sàg dem som betraktade mig, snarare min personlighet som jag hade skapat...

Orden som hade varit làsta bara rann ur mina ord i det spràk som Molière skrev sina pjäser, le théâtre à la française...

Jag kände hur folk uppskattade det som sades, hur de förundrades över fràgorna som ställdes, hur de berördes...

Jag saknar redan den sista föreställningen och màste förbereda mig pà det nya spektaklet som börjar om nàgra mànader...

Vem blir jag denna gàng? Det är fràgan som ställs i detta nu...